Fotoalbum

Den här avdelningen i min bildsamling, har blivit en dagbok om livet med Jonny.

Från 1/1 2014 fortsätter dagboken här

Jag lever med Jonny trots att han inte lever med mig. Han finns i mina tankar större delen av dagarna. Minnesbilderna flimrar genom min minnesbank styrt av vad jag upplever i verkligheten. Många av dessa bilder triggas när jag ser barn och ungdomar i olika situationer och blir påmind. Bilder från livet och avskedet

I går 8/9 2013 fick jag reda på att det finns läsare av den här bloggsidan som är avsedd att vara min dagbok och minnesbank om Jonny.

En del av det jag skriver var inte tänkt att bli läst av andra men egentligen känns det bra att dela tankarna.

Jonny offrades och om detta har jag skrivit utförligt tidigare.

Jag förstod inte förrän vi tillbringade torsdagen 23/9 tillsammans och så här skrev jag i min allmänna dagbok den kvällen: "Pizzabuffé Indiana i Västerås med Jonny. Polisanmälan överfall och rån. Jonny var ledsen över allt men skulle börja ett nytt liv nu"

Dagen efter insåg jag att det var kris och började jaga hans socialsekreterare vars namn finns i äldre inlägg. Jag lämnade under fredagen minst 25 röstmeddelande utan att hon ringde tillbaka.

Jag lyckades få tag i hennes chef vars namn också finns i äldre inlägg.

Jag förklarade för henne att Jonny inte skulle överleva den kommande veckan utan hjälp med behandling men de lät honom dö utan ett enda försök till stöd och hjälp då.

Tisdagen 28/9 fick vi dödsbudet och senare erbjöd socialtjänsten ett samtal med mig för att jag skulle få framföra mina klagomål och jag frågade om det skulle ge Jonny livet åter, om de trodde att det var ångervecka på dödsbud.

De svarade inte... Korrespondensen finns i äldre inlägg.

Bilderna från 2012 finns här
De första bilderna från 7/11-2010 finns här
Bilderna fortsätter fram till årsdagen 28/9 här
Resten av bilderna 2011 finns här

Det är nyårsafton på bilden och nu är det nyårsdagen. Ett nytt år med sorg, saknad och smärta.

Söndag 29/12 i solsken som inte förmår tränga in i min själ. Senare på kvällen har friden lagt sig igen efter att jag har bearbetat alla goda minnen jag har från dagarna med Jonny

Julafton. Jag firade jul i mina två kyrkor tillsammans med de underbara kvinnor som vet hur trasig jag är i själen och det kändes som det enda rätta att göra sedan Jonny lämnade oss

Det är så orättvist att du offrades Jonny

Till Jonny söndag kväll 15/12 tredje advent: Det är tårarnas kväll för sorg och saknad men också för glädje och lycka över den gränslösa värme och kärlek som förunnas mig genom gemenskapen med de underbara kvinnor som ger mig energi och tröst just när jag behöver det som mest och den här helgen har jag fått umgås med de flesta av dem i Kyrkans sfär.

Jag ber för din själ Jonny och jag hoppas att det finns något mer efter den tid som rimligtvis snart tar slut för mig.

Onsdag 11/12 minns jag somrarna i Segersta med Jonny och Anders

Måndag 9/12 försöker jag dölja den smärta som aldrig kommer att läka

Fredag 6/12 - Om tårar kunde smälta snö. Det värker i själen.

I dag tisdag 3/12 saknar jag "Tja morfar, läget?" och jag önskar att jag kunde svara "fint som snus" som vanligt var innan Jonny slutade fråga. Nu är det jag som har frågor – tusentals frågor som inte får svar.

I går kväll söndag 1/12 när jag kom hem efter en heldag i den återöppnade kyrkan, kunde jag inte skriva något. Jag skakade som av köld och det var en inre köld som förlamade mig. Sorgen och smärtan slog till som en åsksmäll. Hela dagen såg jag framför mig kistan där jag gick omkring i kyrkan.

Till Jonny: Det är lördag kväll 30/11 och det känns overkligt att sitta här och minnas utan att kunna prata med dig om allt vi upplevde tillsammans. Innan det ofattbara hände var du nog den ende som accepterade mig med alla mina fel och brister utan att försöka korrigera mina åsikter och nu, enbart för att du inte längre finns med oss, har jag obegripligt många kära vänner som bryr sig om mig för den jag är. Det är mycket smolk i den ljuva bägaren.

Måndag 25/11 skiner solen men det är iskallt i själen

Fredag kväll 22/11 minns jag mera av allt som gick snett och hur Jonny offrades

Tisdag 19/11 tänker jag på hur Jonny och jag planerade produktionen av julgodis och jag kommer också detta år tillbringa julafton i Kyrkan med lite fest för alla som saknar familj och eller pengar till eget firande.

Det gör ont i själen att tänka på hur det kunde ha varit om det inte vore för alla som svek Jonny när han som mest behövde stöd. Mitt eget svek är outhärdligt att tänka på.

Fredag 15/11 saknar jag Jonny så det värker i själen. Det är så mycket som jag vill prata om.

I dag tisdag 12/11 är det ruggigt ute och ruggigt i själen trots att det finns så mycket att vara tacksam över. Det svåra är att det goda har kommit på grund av det ruggiga. En kär vän som jag har varit orolig för, hörde av sig med goda nyheter så det finns ljusa kanter runt mitt svarta inre moln.

Söndag kväll 10/11. I dag hände något märkligt. En präst från Nigeria berättade under den internationella gudstjänsten, att han hade gått runt på kyrkogården med 20 konfirmander och att de hade flockats runt en grav som de hade svårt att lämna på grund av dess fantastiska utsmyckning.

Efteråt frågade jag vad som hade varit speciellt och då beskrev han graven så tydligt så att jag visade honom en bild och han bekräftade att det var den här.

Torsdag 7/11 hjälper inget mot smärtan. Såret i själen kan aldrig läka och ska inte läka.

Tisdag 5/11. Jag åker hit två till tre gånger per vecka efter hårdkörning på gymmet. Då är medvetandet ostört av världsliga ting och mötet med alla minnen blir levande nästan som om Jonny satt bredvid mig och vi mindes tillsammans. Jonny gav mig så mycket och jag gav så lite. Nu är skuld, smärta, saknad och goda minnen allt som är kvar av åren med Jonny.

Alla Helgons Dag 2/11 fick jag oväntat men välkommet sällskap hit och ett samtal över generationsgränserna, om saknad och sorg.

Fredag 1/11

Torsdag 31/10 är saknaden outhärdlig

Tisdag 29/10 är marken fuktad av tårar

Söndag kväll 27/10 och jag har varit i kyrkan med mina änglar men under nattvarden sprack fasaden

Fredag 25/10. Varje stund varje dag är en minnesstund och en sorgestund men tack vare mina jordiska änglar, är det möjligt att uthärda smärtan. De ser den och vet vad som behövs. Det fantastiska är att skaran av änglar växer.

Onsdag kväll 23/10. Mardrömmen håller på att göra mig tokig. Jag kan inte ta till mig att Jonny inte är med oss längre. Du anpassar dig sade en som hade liknande erfarenheter men jag anpassar mig inte och vill inte anpassa mig till den hemska verkligheten. Jonnys öde är ett oläkbart sår i min själ och jag bär på en enorm skuld för att jag svek när jag hade kunnat vara ett stöd. Jag såg allt och gjorde inget.
-

Lördag 19/10 hade någon klippt av de vackra vita blommorna och jag hoppas att det var ett djur som åt dem. Det vore hemskt om en människa hade gjort det.

Det är torsdag kväll och jag har varit på väg till kyrkogården två gånger men orkar inte ta mig dit. I stället sitter jag och tittar på bilder från den tid vi hade så mycket att syssla med innan det var för sent.

Tisdag 15/10 var det inblåst löv runt stenen av någon obegriplig anledning men jag rensade i stället för att gnälla fast småsakerna hade blåst omkring. Det känns så konstigt att pyssla här och prata med Jonny som om han vore med. Ibland blir det så påtagligt och det är nästan skönt på ett märkligt oförklarligt sätt.

Lördag 12/10 har jag talat med två av mina åtta mänskliga skyddsänglar. De verkar ana när jag behöver terapi. De ger mig då av sin värme och energi så att jag står ut ett tag till. Åtta underbara unga kvinnor som tar in mig i sin gemenskap och skingrar de mörka tankarna, är en nåd som jag är innerligt tacksam för.

Torsdag 10/10 kändes det som att jag ville dra löven över mig och vila

Måndag 7/10 började löven täcka alla minnessakerna och blommorna och själen slits sönder av smärtan. Saknaden är outhärdlig.

Fredagen den fjärde oktober sken solen över kyrkogården men det känns bara mörkt just nu

Onsdag den andra oktober känns allt som en otäck mardröm och jag vill vakna till en verklighet där Jonny är kvar. Jag plockar löv och rensar ogräs. De sista sommarblommorna vissnar och det är kyligt i luften. Mörkret lägger sig trots att solen skiner.

Måndag 30/9

Lördag 28/9 är det tre år sedan du lämnade oss i chock sorg och smärta. Varje dag innebär ångestfyllda tankar om vad jag hade kunnat göra för att hjälpa dig.

Fredag 27/9 är saknaden outhärdlig och det är så svårt att fungera trots mina underbara vänner som ser hur det är och ger av sin värme och medmänsklighet.

Måndag 23/9 tre år sedan Jonny och jag tillbringade en dag tillsammans. Den sista och för varje dag blir det svårare att vara en social person eftersom så mycket påminner om hur det kunde ha varit.

Ett brev till Jonny lördagen den 21 september. Om två dagar är det tre år sedan jag talade med dig och ändå känns det som att jag talar med dig varje dag. Torsdagen den 23 september 2010 förstod jag inte vad du menade och det ger mig ångest i dag. Kanske kunde jag ha hjälpt dig då men jag svek genom att inte ta dig på allvar.

Det borde vara du som går till min minnesplats nu i stället för tvärtom och vore det inte för mina vänner skulle det vara omöjligt att gå vidare utan att bli galen.

Jag har fler nära vänner i dag än vad jag har haft sammanlagt tidigare i mitt långa liv och dessa underbara medmänniskor kar korsat min väg som en direkt följd av att du lämnade oss. Det grumlar glädjen men jag är glad att de finns.

De ser mig och tar mig som jag är utan reservationer.

De ser när jag inte orkar prata. Då ger de mig av deras värme och energi.

I dag talade vi om dig igen och klumpen i halsen gör det svårt att berätta allt som jag skulle vilja tala om för dem om hur du och jag hittade på alla tokigheter som gjorde dagen spännande.

Jag saknar dig så att det värker i både kropp och själ.

Fredag 20/9 rasade tillvaron samman igen och mörkret föll över mig. Jag saknar Jonny mer och mer för varje dag.

Onsdag 18/9 fick jag kraft att gå hit igen efter några dagars ångest över att jag aldrig gjorde något för Jonny fast jag visste att han led och pinades

Fredagen den trettonde▲Torsdag 12/9▼

Måndag 9/9 Du bara gnäller morfar skulle Jonny ha sagt med glimten i ögat om han hade hört mig kverulera över min under renovering obekväma bostad

Söndag 8/9

Lördag 7/9 gör det så ont så ont

Torsdag kväll 5/9. Utan att planera det hamnade jag här igen under min cykeltur. Det bara blir så

Tisdag 3/9. Jag har suttit länge i Vallby kyrka i kväll och tänkt på Jonny. Där finns en annan lång och mager ung man som offrades.

Söndag 1/9. I dag kändes det som att det får vara nog och att smärtan förmörkar allt det som förr gjorde mig glad.

Då kom mina två käraste vänner till undsättning som om det fanns ett samband och timmarna med dem har gett mig den styrka jag behöver för att gå vidare.

Min själs öppna sår kan inte läka men mina ömsinta vänners ord dövar smärtan och ger livsglädje.

Fredag 30/8 Det blir bara svårare

Onsdag 28/8 är det bara tomt

Tisdag 27/8. Den gångna natten och i dag var det som om jag såg en film med allt kul som Jonny och jag gjorde tillsammans innan han flyttade till Enköping. Det är konstigt att allt har blivit så tydligt just nu. Tyvärr minns jag också massor om när det började bli jobbigt.

Måndag 26/8 satt jag och tänkte på allt bus under Segerstasomrarna men också på oväntade händelser som när vi träffade Sven på kyrkogården en lördag och han frågade om Jonny ville ringa till helgsmål i kyrkklockorna som manövrerades med trampor och rep.

Där stod han den lille parveln och kämpade med ringandet och det blev så bra.

Söndag 25/8 efter en högmässa som handlade om medmänsklighet och mina tankar gick hela tiden till hur mycket medmänsklighet som Jonny fick möta

I dag lördag 24/8 satt jag länge på kyrkogården och mindes alla fantastiska semestrar Jonny och jag hade i Hälsingland. Alla gånger som Jonny och Anders löste världsproblemen vid Anders köksbord och nu är båda borta

Torsdag 22/8. De senaste veckorna har jag drabbats av förlamande panik varje gång jag tänker på hur Jonny vädjade om förståelse utan att någon förstod hans hjälplöshet.

"Varje gång du tar droger, gör du ett val" sade jag till honom flera gånger och nu förstår jag hur svårt det valet var.

Jag saknar Jonny så det värker i själen.

Onsdag kväll 21/8

Tisdag 20/8 och jag har fortsatt att läsa dagböckerna från 10 år tillbaka. Det står inte så mycket om vad Jonny och jag talade om i telefon men det som jag skrev då, väcker minnen nu.

Bitterheten tänker jag behålla för mig själv eftersom inget blir bättre av att dela den med andra.

Det som hände borde ha lett till en haverikommission och då skulle den svarta lådan ha avslöjat en serie av idiotiska beslut, en serie av dödliga misstag och en serie av onödiga frestelser.

Måndagen den nittonde augusti vill jag skriva ett brev till Jonny och föreställa mig att han kan läsa det.

Det är som att jag har gått på autopilot sedan du lämnade oss Jonny. Väldigt lite planering och väldigt många bittra minnen från våra telefonsamtal sedan du flyttade till Enköping och jag bodde kvar i Täby.

Många gånger grät vi båda för att det var så svårt att uthärda. Jag förstod inte, eller ville inte förstå hur illa det var.

Varje gång tänkte jag att nu blir det bättre men det blev aldrig bättre.

Nu förstår jag att jag svek dig när du behövde mig.

Vår sista dag tillsammans blev också ett svek. Då borde jag ha förstått att det var riktig kris men det kände jag först när jag åkte hem efter vår dag i Västerås och då satte jag igång med att jaga folk som kunde rädda ditt liv, men jag misslyckades då också.

Jag saknar dig nu när det är för sent.

Dagen efter

Jonny skulle ha fyllt 24 i dag och nu flödar minnen. Jag är gränslöst tacksam för den tid jag fick med Jonny och lika gränslöst ledsen över att det tog slut. Nu hoppas jag bara att det finns något mera som väntar.

Kvällen före födelsedagen

Lördag 10/8 och inget känns meningsfullt just nu. Jag började minnas mer och mer av den brutala tillvaro Jonny fick och jag började minnas alla fantastiska samtal mellan min bror Anders och Jonny och jag påmindes om känslan från Anders begravning då jag bröt ihop för att jag såg Jonny och Anders vid köksbordet lösande världsproblemen.

Fredag 9/8 och jag saknar Jonny mer och mer för varje dag

Onsdag 7/8

Söndag 4/8

Lördag 3/8

Det är Per-dagen i dag 1/8 - Det känns så orättvist. Jag såg vad som hände och gjorde inget av feghet. Det var så mycket som gjorde livet svårt och jag såg det men gjorde inget. Min skuld är tung att bära men även om jag hade en möjlighet att be om förlåtelse skulle jag inte vilja ha den. Den här sortens skulder ska inte förlåtas. Den ska bäras och såren ska vara öppna. Jag såg vad som hände och gjorde inget.

Måndag 29/7. Det är en underbar sommar och jag undrar hur det skulle vara om Jonny hade fått vara med.

Fredag 26/7 fanns det nya ljus. Ytterligare någon som saknar Jonny.

Onsdag 24/7. En morfar ska inte överleva sitt barnbarn.

I dag måndagen den 22 juli vill jag bara krypa in i mörkret och den lilla flaggan var på halvstång när jag kom

Lördag kväll och de sista orden hörs tydligt

18/7 Torsdag kväll och det känns så overkligt

17/7 Det borde vara Jonny som besökte min grav om någon rättvisa fanns

Solnedgång måndag kväll 15/7 och något besynnerligt hände här. Jag vet inte vad det betyder men jag tar det på allvar och ska försöka göra som jag tänkte då.

13/7 Breven från Jonny och alla noteringar om våra många sorgliga telefonsamtal gör saknaden outhärdlig

I kväll 11/7 sitter jag och läser brev från Jonny till mig och känner att jag inte vill vara med längre. Livslusten är en fasad och det är svårt att hålla masken. De flesta band är kapade men ett par återstår.

Tisdag kväll och saknad så det värker i själen

Måndag 8/7 och det har varit ytterligare en dag med minnen som smärtar

Lördag 6/7 ▲ Bara tomt och meningslöst. Inget mål bara livsuppehållande
Fredag 5/7 ▼ men till vilken nytta och för vem? Dödligt trött.

Onsdag 3/7 och jag ska snart träffa en av de vänner som gör att jag är motiverad att försöka leva ett normalt socialt liv. Hon ger mig värme när jag fryser fast solen skiner. Det skulle bli lättare sade många som såg mig vara ledsen, men det blir bara svårare.

Smärtans söndagskväll 30/6

Lördag kväll 29/6

Torsdag 27 juni letade jag prästkragar på ängarna men allt hade blommat över. Då erinrade jag mig en liten hop bland mina jordgubbar. De växte i skugga och var fortfarande fina. Vad ska det bli för grönvitt nu?

Tisdag 25 juni och trots mina käraste vänners ständiga ljusspridande närvaro, känns det mörkt och ensamt. De vanliga stolliga infallen känns inte längre lockande och det enda som får dagen att fungera är läsning och lösning.

Midsommarafton och det gällde att göra något för att skingra tankarna. Bara hårt arbete och sömn i tre dagar räckte inte. Barnen som lekte på festplatsen påminde om alla gånger jag var med Jonny på lekplatser och såg livsglädjen. Nu håller min livslust och livsglädje på att skrumpna och frysa.

19/6 Nu börjar sommaren och jag ska jobba med festfixandet några dagar. Det blir hårt arbete med lite tankeflykt

▲Tisdag 18/6 har jag inte varit här på ett tag och i dag kändes det som att jag inte satt ensam i gräset med mina tankar om hur jag tidigt borde ha begripit hur Jonny led och kanske gjorde jag det men prioriterade fel. Jag minns inte hur jag tänkte de där vidriga åren när jag hörde gråten i telefon gång på gång.

▼ Lördag 15/6 och allt är så där mörkt igen. Varje gång jag möter någon som påminner om Jonny så kraschar jag.

Blåsig onsdag 12/6 och det blåser rakt genom mig. Det skär i mig. Det gör ont!

"Göd inte sorgen" är ett Westerlund-citat som jag har försökt omsätta i min livssituation men det fungerar inte eftersom det är så mycket runt omkring som göder sorgen.

Jag ser barn som påminner om dig när du och jag hade det som bäst.
Jag ser ungdomar som påminner om hur du utvecklades.
Jag minns hur du led och berättade för mig om varför du inte stod ut.

Skuld och bitterhet förföljer mig ständigt.
Varför gjorde jag inget fast jag visste?

Fredag sjunde juni hade jag tänkt avstå från besöket på kyrkogården, men på hemvägen gick autopiloten in och jag kom i alla fall hit. Sittande framför din minnesplats hörde jag inom mig dina sista ord till mig: "Det är lugnt morfar, jag vet vad jag gör".

Så här fint gjorde dina närmaste det inför nationaldagen Jonny och visst blev det en fantastisk dag men det saknades riktig glädje eftersom du borde ha varit med.

Tredje juni▼ och femte juni▲ hade kråkorna druckit ur vattenskålen och ryckt upp liljekonvaljerna för att komma åt deras vatten.

Andra juni har kråkan börjat vänja sig vid sin nya vattenskål men blommorna som Angelica satte i vas, har vissnat. Nu är det dags för liljekonvaljer

Sista maj och första juni. Vackra blommor samt minnen från goda och onda tider

▲Torsdag 30 maj gick jag genom alla minnen från den sista veckan och fylls av förakt för mig själv som lät tiden gå trots att jag såg hur du misshandlades fysiskt av dina ovänner och psykiskt av närstående.

▼Tisdag 28 maj kände jag en besynnerlig närhet som jag hoppas mycket på

Söndag 26/5 när kära vänner väntar på mig tänker jag på alla som saknar dig Jonny

Lördag 25/5 och tankarna snurrar vilt runt. Det känns overkligt att stå här och tänka på hur det skulle vara om jag hade haft mera mod att lägga mig i

Fredag 24/5 känns det som en kuslig mardröm

Torsdag 23/5 värker det i bröstet och klumpen i halsen gör det svårt att prata. Jag har börjat få konstiga drömmar där du är med Jonny. Nu är det så där mörkt och bittert igen.

Min skyddsängel S varnade mig för att konfrontera mannen med ölburkarna som alltid satt på bänken intill när blommorna hade förstörts och i förrgår tog jag i stället upp problemet med en kyrkogårdsvaktmästare som berättade att det är en kråka som sliter upp blommorna för att kunna dricka vatten. Då satte jag dit en skål med vatten intill stenen och det räckte för att skona blommorna.

Nu har jag köpt en vacker terrakottaskål som ska placeras där och hållas vattenfylld.

Skyddsänglar är oumbärliga vänner!

Söndag 19/5 var mina vitsippor nedtrampade men Angelicas blommor orörda

En timme senare kom jag tillbaka och då var mina vitsippor utspridda över gräset

Lördag 18/5 var blommorna som vanligt uppryckta och på bänken satt en sliten man med en ölburk i handen

I dag 17/5 var jag på kyrkogården flera gånger och det var svårt att inse att någon förstörde blommorna som din mamma hade satt i vas.

Då kom din vän Angelica med nya fina blommor som ersatte de förstörda. Hon var kvar länge och jag önskar att jag hade kunnat prata med henne men gråten kvävde orden. Du är så saknad Jonny

Torsdag 16/5 och vasen med blommor var uppryckt igen för minst tionde gången

Onsdag 15/5 blev det uppenbart att någon ogillar blommorna eftersom det alltid är åverkan på dem när jag kommer hit. Uppryckta violer och konsekvent omkullvält vas.

Det finns ingen annan grav här med så upptrampad gräsmatta och när jag cyklade hem funderade jag över vilka det är som besöker din sista plats på Jorden

Söndag 12/5 ringde en av mina änglar medan jag var här och det blev ett märkligt samtal

Lördag kväll 11/5 och det känns så hopplöst tomt

Underbart väder och underbara vänner men i dag sjunde maj blir jag väldigt kännbart påmind om dig innan du offrades. Ofta backade du ur när det gällde jobb men det är ingen slump att du är saknad av väldigt många. Du brydde dig om dina vänner.

Det var tydligen för grumlig syn i går för att jag skulle se hur någon hade ryckt upp violerna men de gick att återplantera. Det börjar kännas väldigt sorgligt att någon förstör platsen som ger så dyrbara minnen

Förmiddag och kväll söndagen den femte maj. En lång dag med ljusa och mörka minnen

Majblomma med smällare avlägsnas och tyvärr hade plundrare beslagtagit lyktorna. Det kanske var samma typer som förstörde gräsmattan

Sista april var gräsmattan framför stenen uppkörd av motorburna besökare

Måndag 29/4 kom majblomman på plats med en smällare i krukan. Vi gillade att fyrverka tillsammans

Lördagen den 27/4 blev det kaos igen. Allt blev overkligt och främmande. Nu känns det bara hopplöst

Onsdag 24/4 var det åter så där orimligt svårt att förstå. Hur är det möjligt att plutten vars första ord var "Offa" och som var min enda kompis i 14 år, kom till Enköping och försvann efter 7 jobbiga år?

Jag hör rösten hela tiden och ser miljoner bilder från de första 14 åren.

Det blir nog aldrig verkligt för mig det som hände och nu känns det ofta som att sitta i ett väntrum.

Solig lördag 20/4 känns det så orättvist att du som hade livet framför dig, tvingades lämna det medan jag trampar vidare med en outhärdlig skuld

Fredag eftermiddag 19/4 och tungsinnet lägrar sig. Det är så mycket fantastiskt som händer i mitt liv nu men det fördunklas av att det är din bortgång som har gjort det möjligt. Därför är glädjen hela tiden grumlad av smärtan när jag minns de stunder vi fick tillsamman och som avslutades så brutalt

Jag har inte kunnat gå hit på några dagar nu för att jag har känt så mycket skuld över att jag svek dig när du som mest behövde stöd och tillit. I dag är det söndag 14 april och det ska visst bli vår nu. Jag har träffat tre av mina käraste vänner i dag och känner enorm tacksamhet över det finns så många underbara människor nära omkring mig.

Det verkar som att de ser rakt genom mitt skal och när jag gråter inuti, blir jag omfamnad och absorberad av gemenskapen.

Visst är det obeskrivligt skönt men tanken på att allt detta har givits mig för att du lämnade oss, känns outhärdligt svårt att bära.

En solig vårvinterdag och jag har promenerat till kyrkogården för att hinna tänka innan jag kom fram, men det enda som dyker upp är din röst när du talade till mig sista gången. Jag ser din kropp på båren och hör dig säga "Det är lugnt morfar, jag vet vad jag gör". Jag hör din röst gång på gång och allt brister. Hade jag inte mina tröstande änglar skulle jag inte orka fortsätta.

I natt låg jag vaken efter att ha kommit hem sent och mindes när vi grät tillsammans i telefon över din situation med skrikande och flyktbehov.

Jag mindes hur du fick bo i Västerås med tillgång till alkohol hemma.

Jag mindes hur din moped stals och hur försäkringspengarna konfiskerades.

Jag mindes hur ett skuldberg byggdes upp utan att ditt faktiska tillgodohavande respekterades.

I dag är jag fylld av avsky över din situation då

Påsken 2013 är över och tack vare mina underbara änglar kunde jag stå på benen hela helgen men som det känns nu vill jag inte vara med om ytterligare en påsk.

"Det är lugnt morfar, jag vet vad jag gör" var det sista du sade till mig och kanske visste du men vi borde har fortsatt att gråta tillsammans den där sista dagen då vi åt den sista måltiden tillsammans

Skärtorsdagsmässan blev en stark upplevelse
där du Jonny fanns i tankarna hela tiden

De här tre bilderna blir ljusare och ljusare men

i tankarna sprider sig mörkret mer och mer

Påskhögtiden känns extra svår att fira nu

Den här avdelningen i mitt webbfotoalbum har blivit en dagbok för mina tankar om Jonny och hur han offrades. I går när jag tog den här bilden, orkade jag inte skriva eftersom sorgen förlamade mig. När jag gick till och från stenen kände jag bara att allt var meningslöst.

I dag har jag som vanlig stödet från mina käraste vänner som livlina och det får bli en dag till i ambivalens.
-

Måndagen den tjugofemte mars kändes våren långt borta på morgonen men klockan elva när jag kom till kyrkogården värmde solen skönt. Själens iskyla tinar dock aldrig när jag tänker på hur du behandlades.

Lördag 23/3 är du påtagligt närvarande när jag tänker på allt som har hänt efter 28/9 2010. Den kärleksfyllda gemenskap jag är förunnad, är en följd av att du offrades.

Det gör att glädjen när jag är med mina underbara vänner, grumlas för att sorgen och smärtan alltid är närvarande.

Såren läker inte men bitterheten avtar till förmån för alla goda minnen från vår tid tillsammans.

Mina vänner verkar känna på sig när smärtan kväver mig och då som i kväll kommer det en signal om att de finns där.

När vi är tillsammans lindrar de genom att ge mig av sin värme.

En bitande kall solig fredagmorgon 15/3 blev minnen från våra gemensamma äventyr plötsligt så påtagliga och jag hörde din röst när du sista gången sade "Det är lugnt morfar, jag vet vad jag gör".

Det var som om en film spelades upp och jag mindes allt det roliga vi hade tillsammans och så kom den där avskedsrepliken igen. - gång på gång.

Just nu känns det som att det saknas mening att fortsätta men samtidigt har jag förunnats en underbar gemenskap med alla fantastiska nya vänner som jag har fått på grund av ditt öde och kanske är det som några av dem säger att det finns en mening med allt. Just nu har jag bara så svårt att acceptera det.

Du är närvarande hela tiden och jag är tacksam för den tid vi fick, men önskar att jag hade kämpat mera för dig när det fanns möjligheter att påverka.

Känslan av att ha svikit dig förmörkar.

Solig måndag 11/3 och nu känns allt annorlunda. Bitterheten mot dem som svek dig blir bara starkare, men det nya som bara är mellan dig och mig gör att det just nu är uthärdligt. Jag träffade en av dina vänner i dag. Hon saknar dig Jonny.

Onsdag morgon 6/3. Efter en långpromenad till kyrkogården blev jag glad över att se mitt lilla grönvita hjärta liggande kvar på stenen. Jag har så enormt mycket att vara glad över just nu och det tragiska i detta, är att all denna glädje har kommit till mig för att du lämnade oss.

Lördag 2/3 försöker jag tänka på allt kul och bus vi fick uppleva tillsammans samtidigt som jag reflekterar över att det var ditt grymma öde som vägledde mig till den underbara gemenskap jag har med de finaste vänner som finns.

Onsdag 27/2 känns det som vår i luften och ändå kallt och mörkt. I dag spelades så mycket upp i minnet från våra sista timmar tillsammans.

Måndag 25/2. Solen skiner över den plats där önskar att jag kunde vakna upp från min två och ett halvt år gamla mardröm

Lördag 23/2 saknar jag dig så det värker i själen

Måndag 18/2 känns det extra svårt att bara känna glädje över hur min tillvaro har utvecklats. På grund av ditt bittra öde har jag kommit in i en krets av underbara kvinnor. De accepterar mig som jag är utan pekpinnar och fördömanden.

En vit duva och ett litet grönvitt hjärta. Båda av sten. Duvan symboliserar i kristendomen Den Helige Ande och det grönvita hjärtat påminner om ditt engagemang som gjorde att många VSK-supportrar bildade ring runt dig under avskedet

Alla hjärtans dag 14/2 fick din minnessten ett litet grönvitt stenhjärta som extra prydnad. På kvällsmässan gick mina tankar till alla glada stunder vi fick tillsammans.

Den elfte februari tänkte jag på dikten footprints och det var bara ett fotspår på vägen till din grav Jonny. Redan nu, två timmar efter min stund hos dig, har jag glömt hur jag tog mig dit. Kanske blev jag buren.

Fredag första februari. En strålande vinterdag utanför skalet och iskallt grått innanför. Varje dag blir jag påmind om hur du lämnades utan stöd och de sista tio åren plågades.

Lördag eftermiddag 26/1. Efter en lång promenad kändes trappan upp till kyrkogården som omöjlig att gå i och väl framme vid graven var all ork slut trots min goda fysiska kondition. Det blir lättare säger en del för att trösta, men det blir bara svårare att stå ut med att du mötte ett så bittert öde Jonny.

Fredag kväll 18/1. I går kväll träffade jag några av de underbara vänner som ger mig gränslös värme. Unga kvinnor som har tagit in din gamle morfar i sin gemenskap och det ger mig ångest när jag tänker på att det är ditt bittra öde som har fört mig till dessa fantastiska medmänniskor. De tar hand om mig på ett sätt som gör tillvaron uthärdlig trots all smärta och avgrundsdjup sorg. En av dem verkar känna på sig när jag sitter hemma i förtvivlan. Då kommer det ett facebook-plong eller ett sms med frågan "hur mår du?" och sen kan vi ha en timmes samtal innan jag somnar lugn igen. Det är förunderligt med änglar.

Brev till Jonny 2013-01-10
När jag fick veta att du hade lämnat oss, var jag på ett sätt beredd eftersom jag hade varit i panik sedan sista gången vi sågs och du mådde så dåligt så att vi båda grät. Jag sade till din handläggares chef att du hade max en vecka kvar att leva om hon inte tog sitt ansvar och hon lät dig dö Jonny, men allt elände började långt tidigare och du vet att jag led men var för feg för att ingripa. När jag försökte blev jag hånad och du pinades.

Nyss när jag stod vid din sten och skakade av ångest, fylldes jag igen av den bitterhet som plågar mig eftersom allt hade kunnat vara annorlunda om jag hade visat mera mod.

Under kistan finns mina tankar från 22/9 1012.

Från 22/9-12

Jag har suttit i timmar och sett på bilder från början till slut med Jonny i dag.

Varför sitter jag här och varför är Jonny inte med mig?

"Det är lugnt morfar" sade han sista gången vi var tillsammans.
Vi hade ätit pizzabuffé på Indiana och sedan gick vi till polisstationen.
Vi fixade telefonkort så att Jonny skulle kunna använda en av mina gamla telefoner. Vi gick på stan ett tag innan han fick bråttom iväg och jag försökte få honom med hem igen.

Jonny! Det var då du sade de sista orden till mig:
"det är lugnt morfar, det är lugnt. Jag vet vad jag gör".

Det blev en del tårar från oss båda den dagen. Det blev aldrig mera lugnt och jag hoppas att du inte visste vad du gjorde. Allt blev fel då och mycket har blivit fel sedan dess. Nu är så mycket trasigt.De följande dagarna var en mardröm. Jag fick aldrig tag i Jonnys soc-kontakt, men jag berättade för hennes chef Karin Klingvall Thilén att Jonny knappast skulle leva en vecka till om han inte fick hjälp omgående. Det blev ingen reaktion och så här såg mailkontakten ut när det var för sent:

Ni hade chansen att rädda ett människoliv, som jag sade till dig när vi talade i telefon. Jonnys handläggare brydde sig aldrig om att ringa någon av oss och Jonny bröt ihop. Hans liv kan inte kompenseras med ett cyniskt erbjudande om klagomålssamtal.

Det är ingen ångervecka på dödsbud och mitt förakt för er brist på engagemang, gör att ett samtal mellan oss ogenomförbart.

Du visste efter mitt besked i telefon, att Jonny inte skulle överleva veckan om han inte kom under behandling. Du lovade att ta upp det kritiska läget med Jonnys handläggare, men inte ens då tog hon kontakt.

Det enda sätt som jag kan tänka mig att möta er efter detta, är som motpart i en rättegång, men jag orkar inte ta mig an den processen. Sorg och förtvivlan har tagit all kraft från mig och från alla andra som kämpade för att hjälpa Jonny ur sitt missbruk.

När jag satt och höll Jonnys iskalla hand på sjukhuset dagen efter hans död, rasade mitt liv ihop eftersom jag visste att jag hade kunnat sitta och tala med honom på behandlingshemmet i stället om ni hade skött ert uppdrag. Jonny sökte desperat och förtvivlad er hjälp till behandling.

Jag tycker synd om alla som ännu lever och behöver ert stöd.

Hälsningar
Germund Andersson

Klingvall Thilén, Karin skrev 2010-10-28 08:23:

Hej!

Jag och min chef Britta Wallin har läst ditt brev och vill erbjuda dig en tid för samtal utifrån klagomål

I handläggningen av ditt barnbarn hos oss. Om du önskar en tid för samtal återkom till mig så

kommer vi överens om en lämplig dag och tid.

Med vänlig hälsning

Karin Klingvall Thilén

Konsulent

Socialkontor Vuxen

021-39 13 72

Från: Germund Andersson [mailto:germund.andersson@telia.com]
Skickat: den 21 oktober 2010 12:52
Till: Klingvall Thilén, Karin; PGA
Ämne: Jonny Andersson 19890814 - 2010-09-28

Jag hoppas att ni kan leva med vetskapen om att er försummelse drev Jonny i döden när förtvivlan över er absoluta nonchalans, blev outhärdlig.

Hälsa Caroline de Carro att hennes vägran att återkomma till Jonny, Jonnys mamma och mig, Jonnys morfar, trots ett femtiotal samtal med hennes telefonsvarare, skapade en känsla av att ni helt enkelt struntade i hur det gick för Jonny.

Jag var tillsammans med Jonny halva torsdagen i Västerås och försökte få med honom hem till mig i Enköping, men drogsuget höll honom kvar i Västerås. Vi grät tillsammans över det outhärdliga läget.

Fredagen den 24 september talade jag om för dig i telefon att Jonny knappast skulle leva längre än en vecka utan om ni inte tog ert ansvar. Det blev fyra dagar. Mer än 200 av Jonnys unga vänner grät på hans begravning. De försökte hjälpa honom ur missbruket, men misslyckades.

Ni hade resurserna och möjligheterna, men saknade beslutsförmåga och/eller vilja.

För oss och hans enorma vänkrets, finns bara sorg och saknad. Jonnys Vänner försöker trösta mitt i den egna förtvivlan som bara ökar.

Germund Andersson
http://jonny890814.blogspot.com/